Life is unfair
Livet är så himla orättvist. Det känns som om någon ovanför oss pekar ut vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Det är läskigt och väldigt obehagligt. Som jag nämnde i ett inlägg innan, det är väldigt många som har dött på senaste tiden. I min omgivning, vilket gör att man verkligen vaknar till. Det dör någon varje minut. Ibland kan jag tänka på det och säga för mig själv "precis just nu, dog någon", "precis just nu, förlorade någon en närstående". En sån himla tragisk tanke, men det är verkligheten. När en i min skola dog av en riktig skit sak så blev jag så himla arg och rörd. I skolan gjorde det ont i hela kroppen att se alla förlora en vän, klasskompis eller elev. Men när jag kom hem så brast jag ut i tårar. Det blir liksom så verkligt, att döden ligger precis bakom en. Jag är rädd för döden, har alltid varit det. Den gör en så ont. Blir ledsen bara jag pratar om den. Jag vill bara säga till er, vad ni än gör... slösa inte bort tid på något som inte är värt det. Ge er familj, vänner och släktingar den kärlek dem förtjänar. Gör aldrig något som du vet att du kommer ångra, gör saker som du blir glad av. Va med människor som gör dig glad och som får dig att le varje dag. Gör saker du tycker är värda och skaffa fina minnen för livet. Med det vill jag säga, följ dina drömmar, inget är omöjligt.
