Djupa inlägg..
Fick en kommentar om vad jag åt för tablett dagligen.
Tänkte skriva lite om det nu.
I slutet av nian så hamnade jag i en riktigt djup depression och hade det jättejobbigt.
Jag stannade hemma från skolan jätteofta, var hemma mån-ons nästan varje vecka.
Jag vet inte vad som satt igång min depression och jag kommer knappt ihåg början eftersom den varade så länge. Men en morgon minns jag speciellt. Mamma och pappa hade börjat jobba och min bror hade åkt till skolan. Jag skulle vara hemma för att jag var så nere och sen skulle min syster gå till skolan. Då bröt jag ut i tårar, jag ville inte vara ensam. Jag ville inte att hon skulle gå ifrån mig. När hon skulle gå så såg jag henne i fönstret och jag var så ledsen. Då ringde jag mamma och vi pratade i 30 min minst och hon bestämde sig för att jag skulle till en doktor. Så jag fick komma till en doktor, vi satt och pratade länge och han sa direkt till mig att jag hade hamnat i en djup depression. Sen undersökte han mig, för jag kommer ihåg att jag hade hemska magsmärtor. Han sa att jag var så orolig och nere att tarmen i magen hade blivit något fel på. Så han sa till mig att jag skulle ställa in skolprov den kommande veckan. Jag skulle bara vara hemma och vila samt försöka lugna ner mig, våga skratta och vara glad. Eftersom jag alltid varit en glad tjej och jag älskar att vara glad så var det jättejobbigt att vara i skolan under den här tiden. Alla märker att man inte mår bra och att man är ledsen. Mina lärare frågade hur det var och mina handledare ville prata med mig enskillt och verkligen kolla hur jag mådde. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och det var svårt att hålla tillbaka när någon frågade mig hur jag mådde. Så när handledarna frågade blev jag jätteledsen, kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Mina vänner märkte det, speciellt en.
Hon har kännt mig hela livet och hon visste att jag mådde dåligt, jag behövde inte ens säga något. Den bästa känslan som finns, att man inte ens behöver säga något, du vet vem du är!
Men det här har jag inte berättat, för när jag började bli bättre så ville jag lägga det bakom mig.
Depressionen släppte inte förens i början på ettan av gymnasiet.
Depressionen började lägga sig allt mer och mer eftersom jag fick medicin för den, jag fick tabletter jag skulle äta varje dag. Jag har jättesvårt att svälja tabletter, men utan dessa tabletter vet jag inte vad som skulle ha hänt. Tabletterna räddade mig och jag äter dem än idag för att vi vågar inte ta chansen att jag ska sluta med dem. Mamma och pappa märker på en gång om jag glömt att tagit min medicin, då bli jag nere. Det är helt sjukt vilken effekt den har.
Glad att jag hade min underbara familj genom detta.
Utan dem skulle jag inte ha klarat mig.
Älskar er!
<3
